I en värld där alla kan känna alla

Posted on november 10, 2015 in Okategoriserade

Jag har hunnit vara hemma i några dagar nu. Tankarna har börjat att lugna sig och jag vill försöka återspegla vad vi hann vara med om under våra fyra nätterna i Kroatien och Slovenien.

_G3B1421Ett fält i närheten av flyktinglägret i Opatovac, Kroatien. Drygt 300 000 flyktingar har passerat genom Kroatien.

_G3B1433Två fiskare i staden Slavonski Brod där det tidigare under dagen öppnats ett flyktingläger med plats för 10 000 människor
.

Till en början vill jag erkänna att det här inte blev den fotografiska resan jag hade hoppats på. Det hann hända mycket från det att vi bokade våra biljetter tills dess att vi var på plats. Flyktingarna befann sig hela tiden under kontrollen av det land de befann sig i, antingen i läger eller i transporter. Vi hittade inga luckor där vi som press hade någon möjlighet att öppet kunna utföra journalistiskt arbete. Därför arbetade vi som volontärer för att få tillgång till lägren.

Dessutom var behovet av hjälp så stort att det inte kändes värt att bli påkommen med att ta bilder, då det förmodligen skulle leda till att vi inte skulle få vara kvar. Det skulle bara påverkat människorna som befann sig i lägren negativt. Därför tog jag väldigt få bilder i lägren

_R006744Opatovac flyktingläger, Kroatien. Mellan 5000 och 7000 människor spenderade den här natten i lägret._R006755
Med det sagt. Under resan befann vi oss totalt i fyra läger och på en tågstation. I Kroatien öppnades den tredje november ett nytt vinterläger i staden Slavonski Brod. Vi var där i tjugo minuter och kunde konstatera att det var en stor förbättring från det läger i Opatovac där vi spenderat natten innan. Här fanns uppvärmda tält och det kändes mer organiserat. Här fick vi även en inblick i vilka fördelar man har som svensk. En vakt hade uppmärksammat oss, vi hade inga västar och inget kort hängandes runt halsen för att visa att vi fick vara där eftersom vi hade smugit in. Han kom fram till och frågade med barsk röst om vilka vi var och om vi arbetade för någon organisation. ”Ja, vi är från Sverige”, svarade vi. Och det var tydligen tillräckligt då han lät oss vara kvar.

_R006774Det nyöppnade lägret i Slavonski Brod. Två barn ligger på marken och väntar på att få resa vidare med sin familj._R006770Samma dag rörde vi oss vidare upp genom Slovenien. Efter ett kortare stopp på en tågstation i södra delen av landet kom vi fram till staden Sentilj vid skymningstid. Här ligger ett läger på den österrikiska gränsen med plats för flera tusen flyktingar i stora uppvärmda tält. Polisen och militären var relativt trevliga här och på ytan kändes det mycket bättre än det fasansfulla lägret i Opatovac. Där sov människor på marken inne i och runt omkring kalla tält, med poliser som använde våld och hot för att hålla ordningen.

I Sentilj var det till en början tomt i lägret. Men inom kort kom ett tåg lastat med ett tusental människor. Samma tåg vi hade sett tidigare under dagen på en tågstation i södra Slovenien. Då fick man ligga på tå och det var många som behövde hjälp, främst med kläder och sjukvård. Det som slog en när man pratade med dem var hur de kände sig maktlösa, de är satta i en bergochdalbana som går från läger till läger via transport efter transport. Aldrig får de känna sig fria och när man dessutom möts av människor som är aggressiva, hotfulla och ofta rädda för dig, då blir det inte bättre.

Mellan lägret och den österrikiska gränsen ligger ett öppet område, här finns inga tält och inga volontärer fanns på plats när vi var där. Det har tack och lov ändrats och volontärer kan nu arbeta där. Lisa Edin som jag reste med tog sig in i området som kallas för No Man’s Land och berättar hur människorna har lämnats till sitt öde i väntan på att bli tillåtna att passera över gränsen. Vissa hade väntat där i många timmar utan information, så fort de fick veta det lilla som Lisa visste om var och när de fick röra sig vidare blev de genast mycket lugnare. Det saknades medicinsk hjälp och den enda värmen kom från några eldar som tänts i den kalla natten. Återigen var det ett långt i från fläckfritt läger vi fick bevittna.

Det minsta vi kan göra borde väl ändå vara att ett värdigt välkomnande när de väl kommer hit. Att titta dem i ögonen, le och prata med dem är inte komplicerat. Att försöka förstå var de kommer ifrån och vad de har gått igenom och inte tro att vi vet det på förhand, för det gör vi verkligen inte.

_R006786En tågstation i staden Dobova i södra Slovenien. Vi stannade en kort stund här och hann dela ut lite mat och skor._R006790

En man som jag minns lite extra träffade jag under den sista timmen i lägret i Sentilj. Jag hade hjälpt honom genom att hämta filtar till hans familj. Som många andra hade de inte lyckats få någon säng utan fick nöja sig med en plats på golvet. Familjen hade dessutom en liten bebis som behövde äta. Jag hämtade filtar och lyckades hitta någon som visste var det fanns mjölkersättning. Utan någon aning hur mycket som behövdes slängde vi ihop pulvret och varmt vatten i en nappflaska och jag gick tillbaka till tältet där jag gav allt jag samlat ihop till mannen som tackade mig så mycket. En halvtimme senare mötte jag honom igen ute på området, han frågade mig om det fanns någon möjlighet att ringa ett samtal till Österrike. Han hade flera simkort till flera länder men inget som fungerade här så jag lånade honom min telefon några minuter.

När han var färdig frågade jag vem han hade ringt. Det var hans barndomsvän, berättade han. Det var till honom han var på väg, till ett nytt liv i Österrike efter flykten från staden Homs i Syrien. Han tittade på våra telefoner som han höll i sina händer, förutom att de var av olika färg och att min skärm var sprucken var de av samma modell. Vi skrattade lite och han tittade upp på mig och sa: ”Världen har blivit väldigt liten, det är som att alla känner alla nu”, säger han.

Jag kan inte annat än hålla med.

Leave a Reply